När orden gjorde ondare än slagen, så sa mamma. Det var när mamma träffade ny kille som det började. Jag var i tonåren och han gillade verkligen inte mig. Han ville ha mamma för sig själv och tyckte att jag var i vägen. Mamma och jag hade bott själva ett tag och hade det bra. Men plötsligt så flyttade han in hos oss och allt förändrades. Mamma blev så annorlunda, det var inte som när hon var tillsammans med pappa. Hon var förälskad och nu kom jag alltid i andra hand. Han öste kärlek över henne och höjde henne till skyarna. Men han ställde också krav och ville ha samma uppmärksamhet tillbaka. I början var det kanske charmigt men jag kände hans aggressiva undertoner redan från början. Jag försökte prata med mamma men hon var blind.

En kväll när hon inte kom hem den tid hon hade sagt, så blev han plötsligt arg, på riktigt. Han skrek åt henne att hon egentligen var en gammal hora som han inte ville ha. Och så fick hon en örfil. Jag skrek att jag hatade honom. Han bad mig hålla käften och inte lägga mig i. Dagen efter bad han henne om ursäkt och hon stannade, hon var fortfarande kär. Varje gång hon gjorde något han ogillade så kom nya skällsord. Och fler örfilar. Jag stod ut tills jag var 17, då flyttade jag hemifrån. Jag har fortfarande panikångest, det har inte gått över. Det var när orden till slut gjorde ondare än slagen, som hon gick.