När jag inte orkade låtsas längre. Vi hade det så otroligt bra i början. Det var så rätt och vi älskade verkligen varandra. Men snart började hon bli svartsjuk och hon misstrodde mig om allt. Jag kände mig mer och mer begränsad. Jag slutade sjunga i kören. Träffade inte mina gamla tjejkompisar. Vi hade slutat bjuda hem folk och var inte så sociala längre. Vi som hade varit det perfekta paret, vad hände? Hon sa att allt var mitt fel. Om jag inte hade provocerat henne.

Början till slutet var den gången hon slog mig i ansiktet så att läppen sprack. Vi blev båda två chockade. Hon stängde in sig i ett rum, jag tog taxi till närakuten. När läkaren såg att jag måste sy så frågade hon om jag hade blivit slagen. Jag kunde inte säga nej. Så jag berättade. Hon bad att få fotografera skadan och frågade om jag ville göra en polisanmälan. Det ville jag inte. Men jag vågade ringa en kvinnojour och jag fick en samtalskontakt. Efter några månader kände jag att jag inte kunde fortsätta. Jag orkade inte låtsas längre. Så en dag gick jag bara och lämnade ett brev på köksbordet. Jag bad att få bo hos min syster tills jag hittade nytt boende. Min syster gjorde en polisanmälan när hon fick höra att jag blivit slagen. Jag var så arg för jag ville inte polisanmäla. Men i efterhand kändes det ändå rätt, som att lämna ansvaret där det hörde hemma. Det var inte mig det var fel på.